dagbok från Halabja

Vi flyttar bloggen till http://info.halabja.se

Det är vår i Stockholm. Det är vår i Halabja. Det regnade sista dagen vi var där. Vi kom tillbaka till ungdomscentret efter picknicken i Ahmad Awa och var lite blöta efter att ha stannat och dansat på vägen hem. Blöta både av svett och regnet som började ösa ner. Våra elever dröjde sig kvar medan jag med tungt hjärta, fast jag försökte att inte tänka på det, plockade ner de bilder och texter jag hade satt upp på väggarna i klassrummet. Jag vet inte om det var viktigt att plocka ner allt, men jag tror det… Kursen var slut. Sedan stod de där så många och väntade på att få säga sina bäst valda ord på engelska. Det var en fin stund och nu känns det som en väldigt svår stund, fast jag försökte att inte tänka på det heller,  just då… I den stunden vet man inte om man någonsin kommer att ses igen. Allting är verkligen ett enda stort inshallah…

Det känns så viktigt att det inte tar slut, men jag vet inte helt bestämt vad det är som inte får ta slut… Kanske är det den där känslan av vi vill varandra väl, vi vill bygga broar och vi har redan byggt fina förtroenden. Det ska inte ta slut. Och vi kan fortsätta på många sätt.

Det hann bli en liten spröd länk mellan Halabjaungdomarna och ungdomarna på folkhögskolorna i Stockholm. Några fick kontakt och jag bär med mig ett så fint minne av hur en av killarna på kursen bad mig om hjälp att tyda något på mejlen.  Jag sa “du har fått svar från personen du mejlade till i Stockholm”. Jag hjälpte till att läsa de små raderna  på engelska och hela killen lyste! Jag vill verkligen inte förmedla någon bild av Halabjaungdomar som sitter i grottor utan kontakt med omvärlden - det är verkligen inte det - men det handlar kanske om att bli sedd efter att ha blivit förbisedd av en hel värld. Om att få chansen att berätta för någon som kanske lyssnar. Sen handlar kanske mejlen om “I like to play basket-ball…” och så, och det är en början.

Vi landade i Stockholm kl. 23 igår kväll, men var befinner vi oss egentligen? Jag har definitivt inte lämnat Kurdistan och det blir en lång resa att “komma hem” också.

Sluta inte läsa bloggen! Vi kommer att fortsätta med funderingar, kommentarer, bilder m.m. Det är mycket reflektioner att göra så här efteråt. Och vi har tagit uppemot 1000 bilder…. Nej, vi lovar att inte lägga upp alla!

Vi återkommer snart… Var så säkra - nu har vi ju Internet hela tiden…

K och O poserar som Hasan Sirac, Katarinas favvo-kurdiska musiker. Han är kurdisk rock n´roll och äkta blues…

Katarina

Ola glad

Egentligen var vi inte så glada den där dagen då bilderna togs. Ghambar skulle lämna oss… Men det var en härlig stund tillsammans med honom och Khales och Khales son Siranj ute på en äng en bit från Halabja. Grönt frodigt gräs, blommor, sol och förväntan. Två dagar innan Newroz… Nytt år. Vår.

Nu lämnar vi snart Kurdistan.

miss katalina, Sardar, Kak Ola och Adl

Vi måste säga några ord om Adl och kollegor som Sardar… Adl som med benhård envishet skulle lära Katarina kurdiska. Alltså, ibland har vi undrat hur pass välbevakade vi har varit på ungdomscentret med en glad polis som ropar “Helooo!!!” så fort vi kliver genom dörren eller kommer nerför trappen på morgnarna, eller när vi lyssnat till tunga polissnarkningar på natten… Och när vi på Olas dator visat bilder vi tagit under dagen, har Adl förtjust ropat “Miss Katalina!” så fort jag kommit i bild. Men, när vi varit några minuter sena en kväll efter middag hos någon, har farbror poliserna blivit stränga och när jag gått upp på natten ibland har jag sett ficklampssken från takterassen. Polisens.

Adl ska ringa och kolla läget när vi kommer till Stockholm. Jag undrar vad vi ska prata om efter “Helloooo”…. Och när jag rabblat de ord jag kan på kurdiska…. Men vi har förstått varann otroligt väl utan gemensamt språk. Vi har skrattat och skojat som bara den. Adl i våra hjärtan!

Det sägs att kurder är så amerikanvänliga. Hösten 2005 hörde jag flera kurder säga att de hade amerikanarna att tacka för sin frihet, att de hade befriat Kurdistan. Den här gången har jag inte hört det alls. Istället hör jag kritiska röster. I Halabja. I Sulemania. När vi stannade för kisspaus och mat i Dukan häromdagen, på en av alla färder mellan Hewler och Halabja, såg jag amerikanska soldater för första gången. De bar inga skyddsvästar och hade  keps - inte hjälmar. Precis som förra gången. Men godisförsäljaren bredvid mig ser åt sidan när amerikanen går förbi. Med klart förakt. För inte så länge sedan blev en hel kurdisk familj ihjälskjuten av amerikanska soldater inte så långt ifrån den plats där vi står. I övriga delar av Irak vet alla att man inte får komma närmre en amerikansk kolonn än 100 meter, men här i Kurdistan har inte samma krigstillstånd rått. Den kurdiska familjen med en pappa, mamma och barn visste inte. Och amerikanarna varnade inte - de bara sköt. Familjen dog.  Flera pratar med avsky om amerikanernas övergrepp, även i andra delar av Irak. Visst, vi gillar inte araber, säger en del, men att våldta och mörda deras barn??? De är faktiskt människor, säger de.

Flera vi pratat med är stolta över att inte en enda amerikansk soldat har dödats här i Kurdistan. Amerikanska armén har inte liknande siffror att vara stolta över.

skylten utanför gravplatsen

Vi har inte frågat så mycket om gasbombningarna av Halabja, ändå får vi fler och fler pusselbitar. Vi besöker gravplatsen. Under dom här stenarna ligger det inga mäniskor, dom ligger i olika massgravar, där ligger ett par hundra säger H och pekar ut en jättegrav av betong….

Massgav

När vi åker på en väg norr om staden berättar S att “det var här som dom flesta dog, dom försökte fly den här vägen och där uppe från bergen sköt dom gasbomber” Dom flesta Kakaiterna flydde en annan väg mot sin sprängda by lite med söderut och klarade sig förhållandevis bra.

På TV visas bilder från en gatuteater i Sulemaneya, skådespelarna försöker illustrera hur folk dör i plågor av olika kemiska stridsmedel. Vi sitter i ett rum med folk som var med och som har förlorat släktingar och vänner…
-Det där är helt fel säger S “det var alltid minst 40 lik på varje flak…
R som var 5 år minns hur sparvarna ramlade ner från träden och att han bara fick äta apelsin i två veckor och att pappa blev blind…..

Vår vistelse i Kurdistan, denna gång, närmar sig sitt slut. Vi är i Hewler och tillbringar vår sista kväll här på en hotellrestaurang där vi kan “blogga loss”. Längtar efter mina pojkar… Imorgon kväll går flyget hem.

Vi är nog ganska omtumlade både Ola och jag. Vi har varit här fem veckor. Kursen hann bli vardag för oss, men vi kom aldrig i närheten av något vardagsliv i Kurdistan. Vi blev fortfarande bjudna hit och dit på middag och vi började undra hur länge man kan leva sådär - bli bjudna och slippa ta ansvar för något själva. Visst, vi har gjort det också och vi har genomfört en bra kurs, men vi har varit lite “bebisar” i Kurdistan. Skjutsade hit, bjudna dit, vakter och peshmergas som håller koll (ibland utan att vi vet om det), uppvaktade här, intervjuade där… Det är ett tufft bebisliv, men idag i Hewler, när Ola faktiskt visade vägen för taxichauffören från Ankawa där vi övernattar, till ungdomsministeriet, där vi hade möte med Taha Barwary (ministern), så undrade vi om vi faktiskt inte hade blivit nyckelbarn i alla fall…

Sista kvällen i Halabja var vi bjudna på middag hos Awat som håller i lite kurser på ungdomscentret. Han är en frånskild småbarnspappa med en dotter på bara fyra månader. Barnet, i detta fall dottern Ana, hamnar hos pappan om föräldrarna skiljs. Eftersom han jobbar är det farmor som tar hand om barnet och Awat bor åter hos sin mamma med den lilla flickan. Jag frågade om hans förra fru och var hon finns. Han berättade att hon bor hos sina föräldrar. Det är svårt att tänka sig in i hur det skulle vara att inte få vara med sin lilla dotter…

Awat upplevde gasattacken på Halabja som sjuåring. Hela familjen tog skydd i källaren, under det rum där vi satt och blev bjudna på “kobeh” och annat fantastiskt gott av Awats mamma. Fortfarande finns i rummet där vi satt och i husets fasad, sprickor efter de intensiva bombningarna den dagen då Halabja gasbombades.  Eefter lång tid i källaren klarade Awats pappa inte av att se alla liken på gatan utanför, utan gick ut för att hjälpa till att bära alla döda människor till moskén. Det blev hans egen död, eftersom han andades in den dödliga gasen utanför den skyddande källaren. Awat, hans syskon och mamman flydde till Iran och återvände efter en tid. Awats nu gamla mamma vårdar en liten vacker trädgård bredvid huset och det är svårt att förstå hur hon hinner med den, det lilla barnbarnet och alla hushållsgöromål - med ett sagolikt humör och med ett varmt välkomnande till oss främlingar i hennes hus.
Det är så mycket att skriva om. Varje dag händer så mycket som jag tänker att jag inte får glömma att berätta. Som sista dagen med alla våra fina elever då vi var på picnic i Ahmad Awa. Sarko som sjöng så vackert på Hawrami - en dialekt som talas i Hawramanbergen och som alla andra kurder inte förstår något av. Det är till och med så att grammatiken är annorlunda mot sorani och kurmandji - de två stora dialekterna - och man har maskulinum och femininum i hawrami, vilket inte finns i de andra kurdiska dialekterna. Det är hur som helst förunderligt att se hur olika människor träder fram i olika sammanhang, precis samma erfarenhet som på Skeppsholmens folkhögskola. Ger man sig ut med Lova, vår båt på Skeppis, så är det plötsligt andra som tar initiativ och för händelserna framåt än när man är i klassrummet. På picnic i Ahmad Awa blev det dans och sång med hjälp av nya förmågor och några flitiga, flinka händer såg till att vi fick mat. (Inte bara kvinnor.) På vägen tillbaka i bussen mot Halabja var jag ett tag lite orolig för att bussen skulle hålla för allt dansande och sjungande. Alla var så “dansnödiga” att vi var tvugna att stanna på vägen och hoppa ut och dansa lite allihop - mitt bland koskit och lera i vägkanten.

Vad mera? Jo, det är mer stadsjeepar i Sulemania än förra gången jag var här - hösten 2005. Tusan vet vad de ska med dessa bensinslukande monster till när de får stå dagar i bensinkö… Jag har sett dem i dessa köer. Hur som helst - bilparken är modernare och det har gått fort. Inte speciellt många stadsjeepar i Halabja dock… Själva kastas vi mellan Halabjalivet - leriga upp till knäna efter promenad i staden, stopp i toaletten, fotogenångor tills man storknar under kalla kvällar (typ alla), och elavbrott. Och storstadslivet - Internet som nu i hotellrestaurangen, annan mat än “gosht”(nyss åt vi kokosmjölkkryddad kycklinggryta - det får man inte i Halabja), fint sällskap, trottoarer… och elavbrott.

Jag har kommit fram till att det finns två saker som drabbar alla människor lika demokratiskt - döden och elavbrott.

“Nors” betyder”skål”

Vi är på utflykt i bergen i byn som Saddams milis sprängde på 70-talet och som Islamisterna terroriserade på 90-talet. Dom härskade här i bergen i åtta år tills dom gick för långt och attackerade både PUK och KDP med bomber här i Hewler. PUK återtog bergen med hjälp av över 100 Amerikanska Tomahawkrobotar som skickades från fartyg i Röda havet och alla terrorister som överlevde stack till Baghdad i stället. Byn har inte blivit återuppbyggd och nu när vi skulle hit på picnic så skickades sex beväpnade män upp och kollade läget i förväg. Trots att Kakaiterna säger sig ogilla muslimernas sätt att diskriminera sina kvinnor så sitter män och kvinnor på olika ställen. Jag skickar en pojke med en lapp till Katarina….

Budbäraren med lappen “Kom hit och ta en öl istället för att sitta där med tanterna!!!”

(Och Katarina kom och tog en öl…)

Samtidigt som vi anländer till Ahmad awa (Ahamads vatten), ett helt suveränt häftigt ställe där en enorm källa springer upp ur berget och kastar sig ner genom ravinerna, så korsar en grupp Islamistiska terrorister den Iranska gränsen några mil därifrån. Utan att vi får veta situationen så bedömmer våra värdar att det tar minst fyra timmar att nå våran position till fots så vi kan lugnt fortsätta med vår picnic, bara vi sticker innan halv fem. Med den infrastruktur av mobilnät som existerar i Kurdistan nu, så vet hela landet att gruppen har korsat gränsen innom någon timme. Det visar sig senare på natten att det är just mobilnätet dom vill åt, dom försöker spränga en av Sana-tels mobilmaster vid Pencuinc några mil norrut. det blir eldstrid och två Pesh mergas och en civil såras. Troligen har också några av Islamisterna träffats då dom blivit tvungna att lämna en del av sin utrustning. Det känns tryggt att sitta här i Hewler och blogga nu, 25-30 mil från gränsen. Skolavslutningen blev lyckad ovetande som vi var, grillspett, dans och vacker natur. Och ej att förglömma minst ett par hundra fotograferingar….

Ett av alla gruppfoton

.